Mariamma - om att vara svenskpräglad med indisk själ

Christina Åsbäck

Jag heter Christina Åsbäck och jag har skrivit en bok tillsammans med Anna Rosenqvist. Mariamma började vi att arbeta med i juli 2002. Anna har länge velat skriva en bok om adoption, eftersom hon själv är adopterad från Indien och kom till Sverige som fyraåring. Jag satte mig framför datorn, Anna bredvid och vi började rada upp punkt efter punkt. Punkterna har sedan utvecklats till kapitel. Anna har berättat om minnen från Bombay, om första tiden i ordningens land och om uppväxten i Fågelfors samt om hennes tid som vuxen i Stockholm. Det roligaste för mig, som författare, har varit att jag fått frihet att tolka hennes historier på mitt sätt. Sedan har Anna läst och kommenterat och jag har fortsatt att jobba med texten. Boken är en dokumentär med skönlitterära inslag.

När jag var nio år sa jag till farmor att jag skulle bli författare när jag blev stor. Det sjönk in i henne, hon blev generad och sa ”men flicka lilla vad säger du?”

Ja, vad var det jag sa? Det jag hade upplevt framför skrivmaskinen så dags gav mersmak. Jag påbörjade böcker som handlade om hästar, och det var historier om vildhästar som kämpade för att just få vara vilda och om travhästar som ville galoppera men inte fick. Och om flickan som vaknade på sin tioårsdag och hörde ett gnägg utanför fönstret. Det blev sju, åtta sidor sedan tog det stopp. Men jag tänkte på en fortsättning som jag dock inte var mäktig att genomföra. Då. Jag läste andras böcker om hästar istället. Det var inte kul att fundera ut äventyren själv för då blev man inte överraskad på slutet. Jag skrev även pjäser till teatergruppen i klassen. Huvudrollen gav jag oftast till mig själv och den kille jag tyckte om fick bli min motspelare. Mina kompisar accepterade det. Att skriva, repetera, regissera och spela pjäser var det roligaste jag visste. Pjäserna satte vi upp i skolans gymnastiksal där träribborna, som man tränade balansgång på, fick utgöra ridå. Då kände jag pulsen. Rytmen.

Som vuxen har andras böcker fått mest utrymme, som studielitteratur och skönlitteratur. Andra författares ord och formuleringar har fått dominera, döda eller levande. Nu för jag stafettpinnen vidare och jag öser ur de historier och meningar som jag tagit del av. Det är en källa det. När det gäller litteratur är jag en allätare. Favoriter är alla böcker jag gillat och de är många och består av allt från deckare till diktsamlingar. Jag känner rytm i ord, liksom i måleri och musik. Det är ett härligt tillstånd när det flyter och takten får leda.

Ett par dikter har tillkommit under vägen och två uppsatser. Jag har skrivit en B - och C-uppsats i historia och har alltså sysslat med att vända och vrida på begrepp, samt att hålla reda på källor, vilka de nu än vara månde, och notera rad, sida, bok, författare, förlag och så vidare. Sist men inte minst att belägga med fotnoter. Detta har jag sluppit under arbetet med Mariamma och det har känts som att bli fri från någon som suttit på axeln och kollat, med lupp. Denna någon sitter kvar, men i betydligt mer bekväm ställning och följer det som växer fram med en annan inställning.

Jag har arbetat på varuhus, konditori, sjukhus, daghem, skola, kontor, Skansen, Dramaten, kafé och restaurang. Jag har två yrkesutbildningar, förskollärare och undersköterska. Jag har pluggat 60 poäng historia. Men vet ändå inte vad jag vill bli på riktigt. Nu går jag en konstutbildning och vill bara fortsätta måla. Och skriva. Jag målar på dagarna och skriver på kvällar och helger.